Sen jag föddes har jag varit galen i djur.

 

Mitt första djur var två fåglar som jag fick av min mormor. Dem hette Vera och Hugo. Två superfina Undelater, dem fick 5 ungar, en av ungarna dog eftersom att det är inte ovanligt att den svagaste ungen blir utknuffad och dör. Det blev 2 flickor och 2 pojkar som jag döpte till Snövit, Labolina, Laban och Grönis. Vera, Hugo och Snövit är nu döda på grund utav ålderdom. Men resten lever, men jag antar att dem inte heller har långt kvar innan man måste säga adjö till dem med. Grönis var väldigt sjuk för ett tag sedan och vi var säkra på att han skulle dö, så vi satte honom i en egen bur så dem andra fåglarna inte skulle göra honom illa. Men nu har han fått flytta in igen med sina syskon och mår jätte bra. 

 

 

Önskade mig alltid en kanin på Julafton och när jag fyllde år. Fick aldrig någon kanin fören vi en gång var ''kanin vakt'' åt min mammas kusins kompis. Kaninen hette Nasse och var grå och hur mysig som hellst, älskade honom från första stunden jag såg honom.  Kommer inte ihåg hur länge vi hade Nasse när vi vaktade honom men kort där efter så blev en av Nasses ägare allergisk och då frågade dem oss om vi ville ta över honom. Jag var så lycklig, mitt första egna husdjur. 

Men han blev sjuk och vi var tvungen att skicka honom till operation och läkarna klantade sig riktigt ordentligt och det kom in smuts i ''såret'', han åkte in igen och avled på djursjukhuset. Jag var så fruktansvärt ledsen och grät i flera dagar. 

 

 

Ungefär så härsåg Nasse ut. Kan lägga upp en bild sen när jag kommer hem för har ingen bild på datorn på Nasse så måste scanna en när jag kommer hem. 

 

Efter Nasses död så var jag och min mamma på stan inne på djuräffaren som låg inne i stan i Boden (väldigt länge sedan, 10 år sedan nästan om inte mer.) Jag sprang alltid ned i källaren och tittade på alla fåglar, marsvin och kaniner och där i ett hörn satt den gulligaste lilla kaninen jag någonsin sett. Jag föll pladask för henne och mamma med. Efter att övertalat både min mamma och pappa så köpte dem äntligen henne. En liten svart kanin tjej som var så söt och gosig. När vi kom hem så tog det länge innan vi kunde bestämma oss, min pappa sa på skojj ''Hon kan väll heta Nasse-Lina??'' och skrattade. Jag tyckte det passade bra och det fick hon heta i 5 år tills hon dog på Alla Hjärtans Dag i min famn på Djursjukhuset i Gammelstan. 

 

 

Här har ni en bild på min lilla Nasse-Lina.

 

Under hennes sissta år fick hon ny kompis. Min vackra och fina Balto, eller Framells Balder som han egentligen heter. Han är en Spinone Italieno på 7 år. Balto och Nasse-Lina blev kompisar direkt och jag är fortfarande så förvånad över att Balto lät henne bita honom i öronen, hoppa på honom, dra bort hans päls för att bygga bo och han gjorde ingenting. Lät henne bara hålla på och det var som han tänkte ''Jaja, ska det vara så här. Hon bestämmer''. Min lilla prins, född den 26 Mars 2006. Fick han då jag 10 år gammal på min födelsedag. Jag var så lycklig. Min egna lilla hund, eller ja jag delar honom med min pappa eftersom pappa använder Balto för att jaga fågel. Ripa och sådant, är inte så insatt i vad dem jagar om jag ska vara ärlig. Dock bor Balto i Stockholm nu med min pappa och har inte varit där på 2 år nu så saknar min lilla Balto så otroligt mycket. Det gör ont i mitt hjärta att han är 7 år nu och inte har länge kvar av sitt lilla liv. Världens finaste och snällaste hund, men oj så korkad han kan vara min lilla älskling. 

 

 

Husdjur ger mycket kärlek och dem sätter sina spår, tårarna har bara rullat ner för min kind nu när jag skrivit allt det här. Det är ett riktigt jobb att ha djur men det är värt det, all den kärlek dem ger och spåren dem sätter efter sig. Men dagen dem dör, då vet man inte vars man ska ta vägen. Det gör så fruktansvärt ont då dem lämnar en för gott och man vet att dem aldrig kommer tillbaka igen för att eras liv är över. Även fast jag tänker så har jag tittat på när nästa kull från Framells är planerad för jag är så fast vid denna ras så jag tror aldrig att jag kommer kunna skaffa mig någon anna hund. 

 

Robin har pratat om att vi ska skaffa en Grand Danios som ska skydda mig och Liam främst, men det kommer då vara jag som ska uppfostra hunden och gå ut med den och jag känner att jag inte klarar av en sådan stor hund själv. Jag menar, ska jag ringa alla mina starka kompisar så fort jag ska gå ut med hunden och be dem hålla i kopplet. Kommer inte funka i slutändan känner jag, så en Spinone blir det nog för min del om jag får välja det själv. En trofast ras som skyddar sin ägare och ''flock'' och är en sällskapshund på samma gång, en snäll ras som är snäll mot alla djur och människor, men jävlar om du gör illa hans ägare eller flock, då är du illa ute. 

 

Har hört så många gånger att det är så jobbigt att ha djur, ja det är jobbigt. Då dem dör, det är det enda jobbiga. Sen att gå ut med och ge dem mat, vad är det jobbiga med det? Går du inte ut med dina barn och leker? Ger du inte dina barn mat varje dag? Badar du inte dina barn? Om dina barn behöver läkare, hjälper du inte dem då? 

Alltid detta snack om att det är så jobbigt att ha djur och barn hela tiden och oftast från dem som redan har? Jag bara höjer mina ögonbryn och bryr mig inte smack, jag tar gärna på mig ansvaret om ett djur eller ett barn, för dem gör mig lycklig. 

 

Det var allt för mig och nu ska jag mysa med karl, godnatt! :)

 

 

En bild från 2009 då jag var i stugan i Stockholm. Älskade lilla vovve, saknar dig <3